vänskap och dålig självkänsla

Igår hade jag en dag med mina fantastiska barndomsvänner (fantastiska är inte ens i närheten av vad de är). Och klyschigt nog, så trots hur lång tiden än gått så är allt 'som vanligt' när vi väl ses. Då äter vi mat, glass och dricker kaffe medan vi pratar om allt mellan himmel och jord; allt ifrån identitet, dåtid och familjerelationer till tårtdekorationer, blommor och skillnaden mellan våra svarta ankelsockar. Det är en underdrift att säga att jag älskar dem, för det är så mycket mer än så. De är en del av mig, av min historia, och känner till (nästan) alla vrår av mitt hjärta.
 
Någonstans medan vi pratar om dåtid och om hur (odödlig) vänskap plötsligt kan ta slut utan att man får en förklaring, så känner jag att jag får som en klump i halsen som jag inte kan sätta ord på. Det var kanske att dåtiden beskrevs utifrån någon annans perspektiv, och att det perspektivet var annorlunda än mitt. Att de var två när jag trodde vi var tre. Eller att det pratades om att bli dumpad av vänner och hur ont det gör att minnas att nästan dem alla gjorde så mot mig. Under dåtiden, den värsta tiden i mitt liv. Och hur många vänner som gjort så under åren som skulle komma. Kanske var det sorgen över alla dessa människor som försvunnit utan ett ord ur mitt liv, och som jag aldrig har fått veta varför, utan jag kan bara ana eller spekulera. Kanske var det den plötsliga osäkerheten kring ifall jag är en bra person eller inte, om huruvida de uppfattar mig eller om de skulle prata om mig efter att jag åkt hem - och vad skulle de isåfall säga då? Skulle de säga positiva eller negativa saker? Hur ser de på mig egentligen? Hur mycket stör sig folk på mig egentligen? Varför kan jag inte vara annorlunda - bättre än jag är? Varför kan jag inte ibland hålla käft eller vara mer positiv, varför är inte jag en frisk fläkt eller inspirationskälla?
Och varför ska jag alltid hålla på såhär? Så sjukt ältande de måste tycka att jag är, eller så sjukt ouppfostrad, eller vad fan som helst.

- Antagligen var klumpen en kombination av allt. En kombination av sorg, minnen och dålig självkänsla.

Så konstigt det är, det där med tankar och hur man tänker om sig själv. Hur olika det är i perioder och i olika sammanhang. Hur annorlunda ens tankar kan vara ifrån vad man tror sig tänka eller från vad man faktiskt tänker.

Varför tänker jag såhär om mig själv?

På något sätt lyckades jag sätta några slags ord på detta igår, men vågade inte öppna upp det helt. De trodde helt enkelt att det kommer från en ledsamhet. Att jag kanske inte måste vara så stark utan att jag kan ska tillåta mig själv vara arg och sur och framförallt ledsen ibland också. Men mer för mig själv så att jag inte känner att jag är en börda för andra.

Det ligger nog rätt mycket i det. Så jag ska försöka gråta. Inte över andra människor eller för att någon gjort mig ledsen. Utan för att jag Är ledsen, över allt jag saknar och inte kan ge lika mycket tid, saker jag aldrig kan göra igen, saker jag förlorat. 

Det här har jag vart inne på innan, att jag liksom på något sätt hoppade över en fas i sorgearbetet, att jag aldrig riktigt tillät mig själv känna sorgen, utan jag kastades och kastade mig själv in i behandlingar och program och vård och skulle med en gång vara starkochfriskochpositiv. En sån där kämpa, en sån som målartrotsattmansaknararmar, en sån som trotsarallaregler och riverallabarriärer. Förstår ni vad jag menar? Någonstans i allt det så tappade jag bort migsjälv, Min nya livskarta. Och nu måste jag göra en ny.
 
Allmänt | |
Upp