vad är lycka?

De senaste dagarna har jag funderat mycket på det där med lycka. Minns ni Vanilla Sky? Frågan som fick David Aames värld att falla isär & rämna vid hans fötter; Whatishappinesstoyou?
 
Jag har aldrig varit en person vars högsta dröm är att få barn. Jag har längtat och längtat, men det har aldrig varit det där målet längst bort i änden, som när man kommer dit så är man färdig. Det har alltid bara varit en milstolpe på vägen. Och det låter kanske konstigt eller provocerande, men jag menar egentligen ingenting mer än att jag förväntade mig aldrig att jag plötsligt skulle bli lycklig 'bara' för att jag blev mamma. Nu kanske jag missuppfattas som olycklig, men det är stor skillnad. Det är stor skillnad på att vara olycklig och inte lycklig. För jag är inte olycklig. Inte helt iallafall. För jag känner lycka. Främst för den nya underbara lilla människan i mitt liv. - Men den där lyckan som jag sökt, den har jag inte hittat än. Den där lyckan som ständigt kantstöts av mina sjukdomar och dess konsekvenser och dess inverkan på mitt liv. För smärtanochtröttheten fäller ständigt krokben för mig, finns där som en ständig käpp i hjulet.
 
Jag påbörjade ju ett slags förändringsarbete under min graviditet. För det fanns vissa saker jag önska uppnå innan lillen kom. Utan att rabbla upp hela listan igen så var väl den gemensamma nämnaren; beständighet. En beständighet i positiva känslor. För mina positiva känslor såsom glädje & lugn, pirr & kärlek, längtan & hopp, styrka & framtidstro, kreativitet & drivkraft är så jävla flyktiga. Och beroende av min omgivning; av situationer och miljöer, av andra människor och materiella saker, av omständigheter och samhällsstrukturer. Jag vill inte att modfälldhet & rädsla, oro & nedstämdhet, avundsjuka & pessimism ska vara mer beständiga, och starkare.
Jag vill helt enkelt inte ha det så. Jag vill inte att min positivitet och lycka ska vara beroende av externa faktorer. Jag vill inte att negativa känslor ska få fotfäste och formas till grundstenar för min tillvaro. Jag vill inte vara den människan. Jag vill inte vara en sådan drivkraft. Jag vill vara beständigt lugn. Och glad.
 
Nej jag har ingen graviditetsdepression (inte heller för att jag säger att jag inte har det). Det här är inte mitt ständiga sinnestillstånd. Jag behöver - och vill - bara göra en förändring. För det är faktiskt rätt svårt att vara mammaochsjuk. Just nu, inte pga. att lillen växer och med det blir tyngre och därför svårare för mig att bära runt på, vilket hon älskar för hon är så nyfiken på allt runt omkring sig, inte pga. att att lillen har fler vakna timmar och behöver stimulans, inte pga. att det är smärtsamt att promenera. Utan för att jag inte känner mig så lycklig som jag vill vara. Pga. smärtanochtröttheten, och de begränsar och inskränker mitt liv.
 
Med min utbildningsbakgrund är det ändå "enkelt" för mig att ställa mig på KBT-pallen. Det är liksom mina glasögon när jag tittar på mig själv och andra människor. Det faller sig väldigt naturligt för mig och har alltid gjort det. Så där kan jag känna att jag har ett litet försprång, vilket jag är väldigt nöjd med. Så när jag valde att köpa boken "ACT - att leva med smärta" (act är en vidareutveckling av kbt), så var det ett enkelt val. Jag vet att den boken kommer hjälpa mig. För jag kan ta till mig vad som står, för att jag står också på samma teoretiska bas och människosyn (utan att mena att man måste kunna något om det innan man väljer att använda sig av den).
 
Så jag tänkte att ni skulle få följa med på resan. Också för att det ligger mig nära till hands och varmt om hjärtat att skriva. Boken innehåller nämligen övningar av olika slag, och jag tänker alltså dela med mig av mina tankar kring vad jag läser i de olika kapitlen och respektive övningar.
 
Detta är inte viktigt bara för mig, utan också för mitt mammaskap. För att jag ska kunna vara den mamma och människa som jag vill vara. För att min dotter ska kunna växa upp och känna "min mamma, hon är glad hon".
 
För dig Holly, och mest för Mig.
Allmänt | |
Upp