om boken & uppgift

1. Om boken.
 
Boken heter "ACT som livsstrategi - att leva med smärta", är författad av Rikard Wiksell, psykolog och en av grundarna till Sektionen för Beteendemedicinsk Smärtbehandling vid Karolinska Universitetssjukhuset och beskrivs såhär på baksidan:
 
Att leva med smärta vänder sig till dig som vill veta vad du själv kan göra för att förbättra din tillvaro,
även om din smärta inte försvinner. Metoden som beskrivs i boken kallas ACT
och är en vidareutveckling av KBT med inslag av mindfulness.

 
Jag har läst förorden och första kapitlet och jag håller med om allt han säger, slukar hans ord med hull och hår, längtar efter att få vända blad och läsa nästa sida. Främst tycker jag om på vilket sätt han beskriver hur smärta påverkar ens liv och vardag - sömnen förstörs, det är svårt att orka med barnen och/eller arbetet, man slutar träffa sina vänner; det är svårt att planera sin tid och man lever en dag i taget för att undvika risken att behöva ställa in; resan, biobesöket, storstädningen eller lunchen; man känner känslor såsom; misslyckande, ledsamhet, hopplöshet och besvikelse; man blir en hopsjunken version av sitt tidigare jag.

Uppgift: Hur ser det ut för dig?
 

Den första frågan gäller sjukvårdens insatser. Vad tror du själv, innerst inne: kommer sjukvården att kunna hjälpa dig att bli av med din smärta? Detta är en öppen och ärlig fråga. Ingen annan än du själv kan värdera betydelsen av de behandlingar du får eller har fått. Kanske har de en tydlig effekt på din smärta, kanske inte.

Den andra frågan gäller livet. Mycket som har med smärtan att göra kan vara oklart: orsaken till smärtan, varför den varierar, hur den bäst ska behandlas och hur det kommer att bli i framtiden. Men det finns något som är säkert: livet tar inte paus. Det pågår. Varje stund och varje krona du ägnar åt att försöka hantera smärtan är resurser du inte lägger ner på andra delar av din tillvaro. Ägna en stund åt att fundera på om viktiga delar av din tillvaro har hamnat i skuggan av smärtan och försöker att få bukt med den.

 1. Ja. Fast bara delvis. Jag tror faktiskt helt ärligt att det inte finns något botemedel för min smärta. Och det måste jag arbeta med att acceptera. Fast jag tror att jag har accepterat det ganska bra. Däremot så tror jag att sjukvården kan hjälpa mig att bli av med vissa delar av smärtan. Jag fick tex. hjälp av akupunktur för min ischiassmärta. Viss hjälp från sjukgymnastiken (fast det blev för mycket pga. ME:n, så jag fick sluta). Däremot skulle jag gärna vilja börja med sjukgymnastiken igen, för det kändes så jävla grymt att ”lyfta skrot”, jag kände mig stark och det var en häftig känsla. Kanske en gång i veckan. Men ingenting jag gjort har egentligen hjälpt mig minska fibro-smärtan. Ok, jag har inte tagit några starka mediciner, men det är för att jag verkligen inte vill. Pga biverkningarna och beroendeframkallandet. Det som hjälpt mig mest och bäst är smärthanteringsprogrammet. Men det är som boken säger, det minskade inte den faktiska smärtan; det hjälpte mig att hantera den.

2. Självklart har viktiga delar hamnat i skuggan pga smärtan, eller den ökade smärtan/tröttheten jag skulle få av aktiviteten; min träning, mina vänner, trädgårdsarbete, att spela piano, att måla, att skriva, att resa, att göra utflykter, att ha sex, att arbeta, att studera, min relation med min man. Usch, när jag skriver ner det såhär så ser jag verkligen hur smärtan och tröttheten påverkar alla aspekter av mitt liv, och hur mycket av mitt jag och min omgivning och mina intressen och tillvaro hamnat i skuggan. Alla dessa saker är inte mitt fokus, även fast jag verkligen vill och försöker. Jag försöker ha detta i fokus, men smärtan och tröttheten är där som en ständig följeslagare, en ständig måttstock på vad jag kan och inte kan, vad jag orkar och inte orkar.


 

 
Allmänt | |
Upp