är det ok?

När sjukdomarna smärtanochtröttheten tar över mig så blir jag sängliggande. Sängliggande i smärtor som får mig att gråta, med feberont som tränger ända in i skelettet. Reser jag mig blir jag både svim- och kräkfärdig. Skinnet på kroppen känns som en tvångströja som spänns åt allt hårdare, som ryser och fryser och isar och bränner. Inuti kroppen känns det som att muskler och organ knådas och bränns och pulserar. Jag vill bara försvinna, dra ner dragkedjan på denna helvetesbrinnande kropp och kliva ur den.

Och när allt med din kropp gör ont på det här sättet då går det inte att mentaltövervinna eller fungera. Ljud försvinner, röster smälter samman, ljus sticker i ögonen och intrycken blir svåra att ta in. De kan inte längre kategoriseras och schematiskt förstås, ens kognition fullkomligt slås ut och man blir som en våt pöl på marken. Man kan inte tänka framåt inte bakåt inte fatta beslut inte reflektera inte minnas.

Förr var det heltok när detta slår till med all sin kraft och man däckas till golvet.

Men nu, nu är jag inte bara mig själv längre utan nu är jag också mina dotter. Och jag kan inte finnas där för henne. Det skärsöndermitthjärta, gör ondare än all smärta kombinerad. Och jag kan inte göra någonting åt det annat än att förlita mig på min omgivning och dess förståelse.

Tack gode för min man som ser mig i det här och hjälper mig. Nej det är inte helt utan konflikt eller enkelt, men han gör det. Och det är det som behövs just nu. Han ställersigmentaltöver sin egen trötthet, för att det är vad situationen kräver av honom. Han är så stark min man. Vad skulle jag göra eller vara utan honom.

Och samtidigt bannar jag mig själv inifrån och ut. Som om att jag gör någonting fel genom att vara sjuk. Som om att jag gör honom illa genom att vara sjuk och han måste vara stark. När han ber mig att ta lillen för att han är så trött så bankar jag på mig själv samtidigt som jag sakligt försöker förklara för honom varför jag inte kan göra det. Inuti mig skriker röster som talar om för mig hur dålig jag är och hur dålig han tycker att jag är. De skriker om att han inte kommer vilja ha mig och om hur svag jag är som inte kan övervinnasmärtanmentalt.

Det är nu jag behöver dig som mest älskling. När jag känner mig som en dålig mamma och fru, samtidigt som kroppen känns som att den går under av smärta. Det är nu jag behöver dig som allra mest. Din styrka, dina kärlek, din förståelse. Jag behöver att du håller mig i handen och hjälper mig genomlida den här fruktansvärda känslan. Jag behöver din hjälp så att jag kan vila.
Jag behöver dig. Är det ok?

Allmänt | |
Upp