världens bästa människa

Jag vet inte riktigt varför folk gärna vill "skrämma" upp en i slutet på ens graviditet och enorma längtan med passapånumedansdukan eller sovnunärduharchansen eller snartkanduintebrydigomdigsjälvlängre eller snartvändslivetuppochner. Som om det är en liten trubbelmakare man väntar sig, någon som ska ta livet ifrån en. - Visst, detta kanske är 'enkelt' för mig att säga pga. av att vår dotter är så himla snäll; nifattarintevilketsnälltbarnnifått. För hon låter oss sova genom natten, oroligt såklart och med en eller två matningar samt lite gny då och då, men inga monstruösa skrik eller gråt eller gå runt och vagga o vyssa i timtal. Varken natt eller dag faktiskt. Hon ligger lugnt och stilla i sitt lilla babynest (världensbästaköp!), säger till när hon är hungrig, trött, behöver byta blöja eller vill ha närhet. Och så sover hon gott. Och när hon är vaken ser hon sig lugnt omkring med sina stora mörkt blåa ögon som hon fått av sin pappa, eller viftar på sina små armar och ben.

Så det kanske är enkelt för mig att tycka det är tramsigt med sådana kommentarer. För att för oss ligger det inte så mycket sanning i dem. Och seriöst, vad är det man ska sakna egentligen? Vad är det man "inte längre kan göra" bara för att man får barn? - För mig så föds mitt barn in i mitt liv, in i vårt liv. Jag är fortfarande samma person, med samma drömmar och intressen. Den enda skillnaden är man nu får dela dem med ytterligare en människa - med världens bästa människa, och varför skulle jag inte vilja dela allt jag är och upplever med världens bästa människa? Så vad är det jag ska sakna? - Jag saknar ingenting; mitt liv har bara blivit rikare.

Låt mig berätta lite om världensbästamänniska;
Världens bästa människa heter Holly Anna Olivia. Vi kallar henne suttarn, knytt, lillis och en himla massa mer.
Förra BVC-besöket (tre veckor gammal) mättes hon till 51 cm och vägde runt 3700g. Nu (tre och en halv vecka gammal) så har hon börjat vrida huvudet efter vem som pratar, följer en med blicken och idag kunde hon fästa blicken i dinglisarna som hänger i barnvagnen. Hennes reflexleende är übergulligt och jag har redan minst femhundra bilder på henne i mobilen. Hennes mörkt bruna hår virvlar sig i små blöta lockar efter att hon legat mot en för länge och håret krullar sig gulligt uppåt ovanför öronen så hon ser ut som en seriefigur. Hon är stark i både nypor och nacke, och hennes blick är så intelligent filosoferande. Hon äter mellan 600-800ml modersmjölksersättning om dagen, låter ibland som en liten minidinosaurie och älskar att titta på lampors sken eller himlens ljus. Alla sockar är för stora och idag har hon på sig en grå body med två kattungar och hallonröda byxor.
Allmänt | | Kommentera |

vår dotter

 
Klockan slår 05.00, staden lyser i vintermörkret, regnet smattrar mot framrutan och träden susar efter vinden. Vi är på väg till BB och kommer snart få träffa vår dotter för första gången.
 
 
Morgonen kommer, grå och mulen, och jag förbereds inför det planerade kejsarsnittet med en kanyl i armvecket och en kateter som kändes mer irriterande än smärtsam att sätta in.
 
Klockan slår ca 08.30 och det börjar bli dags. - Jag känner mig lugn ändå tills jag rullas in genom dörrarna till operationssalen. Där inne väntade ett tiotal personer, alla med varsin uppgift, och sedan går allting väldigt snabbt; kanyl i andra armvecket fungerade inte, kanyl på handflatan ställe nr 1 funkade inte så det fick bli handlfatan ställe nr 2. Helvetevadontdengjorde. Jag andades mig igenom det. Hackade tänder och skakade okontrollerat, av stress, rädsla och chock. Robin såg sig omkring med stora ögon. Han var också rädd, det såg jag på honom, men han var så duktig och bara hans närvaro hjälpte mig. Han kom inte när mig att hålla min hand, jag var omringad av olika personal som kopplade upp mig till diverse maskiner. Så var det dags för den skrämmande ryggbedövningen. Med skakig röst fick jag fram jagkännermigrädd, de höll mig i handen och innan jag ens hunnit ta mitt lugnande andetag hade de redan stuckit nålen. Det gjorde ont, men inte ens hälften av den smärta jag känt framför mig. Och det gick framförallt så fruktansvärt fort att jag knappt hann förstå att de var färdiga. Värmen började sprida sig och snart kunde jag inte röra mig från midjan och ner. Bedövningen tog bra och de där 15 minuterna man väntar för maximal effekt kändes som en sekund. Mina armar placerades utsträckta från kroppen, slangar från båda, ett gigantiskt skynke hängdes upp så att vi inte skulle se någonting. Och så började de.
 
Jag kunde inte känna någon smärta, men jag kunde känna att de öppnade, drog, slet, tryckte, flyttade, grejade.
Det började bli svårt att koncentrera sig, jag kräktes, fick syrgas. Robin satt tätt intill mig, höll båda sina händer på mig och pratade lugnt med mig, vad jag minns. - Och så, plötsligt, så hör vi ett barnskrik.
 
Klockan slår 10.05 och vår lilla dotter kom till världen.
 
Barnmorskan kommer till oss med ett litet knytte, alldeles lilablå och kletig. Robin var underbar och ville instinktivt hålla i henne direkt. Jag kan inte minnas min egen reaktion, men jag hör Robins gråtspruckna röst säga ÅH, och hans lycka fyller hela rummet. De går tillsammans iväg för att väga, mäta och värma, och jag försöker fokusera på glädjen för att inte rikta uppmärksamheten åt att någon drar i min mage och allt som finns därinuti. Det är svårt att hålla fokus, jag känner mig omtöcknad och ville känna mig lugnare. - Så kommer Robin tillbaka, med vår påklädda friska dotter insvept i uppvärmda vita sjukhushanddukar. Jag klappar henne försiktigt med mina fingrar men kan inte röra armen eller handen mer pga. kanylen. Jag börjar känna hur jag kan slappna av, och släppa kontrollen. Hon var i tryggt förvar hos Robin, de satt båda bredvid mig, och jag kunde äntligen stänga ögonlocken och bara andas djupa syrgasandetag.
 
Sedan rullas vi in på BB och vårt familjerum. Här tror jag att jag somnar, för det här har jag inte minne av.
 
De närmsta två dagarna spenderar vi i BB-bubblan; fint omvårdande personal, god mat serverad, grattissmörgåsar på silverbricka, mycket smärtstillande - och utan att kunna sluta titta på vår lilla skatt.
 
Jag är själv förvånad över hur bra jag mår just nu. Jag har superont, men det är ändå hanterbart. Det är svårt att resa sig, svårt att gå och stå, jag klarar inte göra någonting, men jag är ändå uppe. Jag är ändå med. Jag kan hålla henne, med stöd av massvis med kuddar, jag kan älska henne och klappa henne. Jag sitter med bredvid när Robin bytar och hjälper till så mycket jag kan.
 
Jag längtar tills jag är smärtfri från magen, tills brösten återställts (de börjar pumpas fulla med mjölk nu och jag ber att det ska gå över fort), tills jag kan röra mig normalt igen.
 
Hon är obeskrivligt underbar, lyckan som rusar genom ens hjärta varje gång man ser på henne är bortom denna värld. Jag är hönsmammig, orolig för småsaker, lite smärtirriterad men ändå lycklig. Robin är superlugn och helt fantastisk med henne och sköter om allt.
 
Välkommen älskade Holly <3
Allmänt | | 3 kommentarer |
Upp