tid

Tiden är väldigt annorlunda efter att man har fått barn. Eller åtminstone för mig. - För mig har tiden verkligen förändrats. Jag har liksom inte tid på samma sätt. Tiden står heller aldrig stilla längre. Och den swishar heller inte förbi längre. Den är liksom bara här. Här och nu. Nu låter det kanske som jag gått in i en slags konstant mindfulness-mode, men så är det verkligen inte. Jag tycker fortfarande att tiden inte räcker till, eller att jag har för mycket. Men jag ägnar tiden åt annat. Jag har inte längre tid åt vissa saker, saker som antingen prioriterats bort eller som inte hinns med. För att jag ägnar all min tid åt henne. Och den tiden är så himla värdefull för mig, jag älskar tiden med henne. Jag önskar jag kunde stanna tiden. Jag önskar jag kunde spola fram och se människan hon blivit. Jag vill liksom bara dela varenda ögonblick med henne. All min tid.
Ibland fastnar jag med henne i tiden, och vips så har hela dagen gått. Eller när jag väl har tid över till annat så har jag såklart blivit för trött eller för smärtpåverkad. Men jag tänker, att mina människor förstår det. Och dom låter mig vara fast i tiden ett tag. För det är skönt. - Ja, tidsstressen kommer över en ibland och kör över en som ett tåg, precis som vanligt. Men annars, annars så tänker jag bara luta mig tillbaka och låta tiden vara.

Allmänt | |
Upp