jag är din

Idag fyller min lilla skogsmus tre månader. Jag känner mig som en levande klyscha när jag ser på henne med gråtfyllda ögon och önskar stanna tiden. När jag får ett utbrott på min man för att han tagit för lite bilder på mig och henne under hennes första tid. När jag känner mig lite vemodig för att hon blivit så stor. När jag längtar tillbaka till den underbara baby-bubblan och det lilla knytt som hon var.

Men jag längtar också efter framtiden. Att få se henne växa upp, få uppleva hennes bästa och värsta stunder med henne, få erfara vem hon är som vuxen. Vad kommer hon göra för val? Vem kommer hon vilja vara? Vad kommer hon vilja syssla med, ha för intressen? Vad kommer vara hennes passion? Vem kommer hon vilja leva tillsammans med?

Jag hoppas att jag kommer kunna svara på hennes frågor. Jag vill lyssna på hennes oro, glädjas åt hennes lycka, pusha henne och hålla henne tillbaka. Jag vill visa hennes livsval respekt, finnas som ett bollplank när hon känner sig ha för många alternativ (eller inga alls), ge henne styrka när marken rämnar och älska henne oavbrutet och ovillkorligt.

Älskade dotter, jag är din, nu och för alltid.




Allmänt | | Kommentera |

tid

Tiden är väldigt annorlunda efter att man har fått barn. Eller åtminstone för mig. - För mig har tiden verkligen förändrats. Jag har liksom inte tid på samma sätt. Tiden står heller aldrig stilla längre. Och den swishar heller inte förbi längre. Den är liksom bara här. Här och nu. Nu låter det kanske som jag gått in i en slags konstant mindfulness-mode, men så är det verkligen inte. Jag tycker fortfarande att tiden inte räcker till, eller att jag har för mycket. Men jag ägnar tiden åt annat. Jag har inte längre tid åt vissa saker, saker som antingen prioriterats bort eller som inte hinns med. För att jag ägnar all min tid åt henne. Och den tiden är så himla värdefull för mig, jag älskar tiden med henne. Jag önskar jag kunde stanna tiden. Jag önskar jag kunde spola fram och se människan hon blivit. Jag vill liksom bara dela varenda ögonblick med henne. All min tid.
Ibland fastnar jag med henne i tiden, och vips så har hela dagen gått. Eller när jag väl har tid över till annat så har jag såklart blivit för trött eller för smärtpåverkad. Men jag tänker, att mina människor förstår det. Och dom låter mig vara fast i tiden ett tag. För det är skönt. - Ja, tidsstressen kommer över en ibland och kör över en som ett tåg, precis som vanligt. Men annars, annars så tänker jag bara luta mig tillbaka och låta tiden vara.

Allmänt | | Kommentera |
Upp