om livet och döden


I måndags var det tio år sedan jag upplevde döden för första gången. Vi var mycket unga och han omkom i en bilolycka. Det går alltid att ifrågasätta olyckor, det hör väl till själva kärnan i vad det innebär, och likaså i det här fallet; varför krockade han med det första trädet i en allé? Varför körde han en gammal bil istället för den nya mer säkrare? Varför skulle han ut och köra överhuvudtaget?
Och man kommer aldrig få svar. Aldrig få veta om det finns svar. Det enda som finns är minnen och känslor.

Han var min pojkvän, men några år tillbaka före olyckan. Men jag vet, vet att han alltid hade känslor för mig, att han fortfarande hoppades på att jag skulle bli modigare och våga låta någon älska mig. Han var den första som verkligen försökte, men till sist så orkade han inte stå emot mina kraftiga försök att få honom att lämna mig - och så besannades min rädsla, att ingen någonsin skulle klara av att älska någon så komplicerad och krävande som mig. Vad jag var för liten för att förstå var ju att det var jag själv som gjorde det omöjligt.

Han försökte iallafall, så gott han kunde. Och vi utvecklade ett väldigt speciellt band. Det låter kanske klyschigt, eller som en efterkonstruktion, men det är det inte. Det är sanningen. Sanningen är den att han är den enda jag någonsin träffat som förstått mig. Förstår ni? Som kunde se och förstå den allra innersta kärnan av ens jag, sådant man inte kan prata med vem som helst med. Han förstod min inre värld. Och jag förstod hans. Och därför hade vi ett speciellt band. Någon gång har tanken slagit mig att om han hade levt så hade jag varit gift med honom idag. Men det är nog det som är en efterkonstruktion eller romantisering av det.

Idag fick jag ett mail ifrån kära vänner. Mailet sa det inte i direkt mening, men både jag och min man förstod dess indirekta mening; hon kommer inte klara sig. - Hon har kämpat mot en hjärntumör i många år, och nu verkar det som att den kommer vinna.
Vi ringde, och vill åka till dom imorgon, men får inget svar. Och denna väntan tar verkligen kål på mig. Det är som att man inte står ut med någonting i hela världen innan man vet någonting säkert om hur det är med henne och vad som kommer hända. Kommer vi få träffa henne igen?

Kommervifåträffasigen?

Allmänt | döden, livet | |
Upp