min obehagstårta

I kapitel tre pratas det om smärta; Vad är smärta? Vilka olika typer av smärta finns det? Hur fungerar vårt smärtsystem, och vad händer om det inte fungerar?  - Det finns inte mycket givna svar, men det finns också faktiskt en del. En hel del saker som, om man lever med smärta eller lever med någon som lever med smärta, är väldigt vital information. En kunskap som hjälper en att förstå det som kan förstås, som hjälper en att inte behöva vara rädd, som hjälper en att kunna ta nästa steg och gå vidare från att hela tiden försöka tabort smärtan till att försöka acceptera den och leva med (eller trots) den.
 
Första uppgiften handlar om att när man lever med smärta så är det inte 'bara' smärta man lever med; man lever också med andra saker - oro, nedstämdhet, sömnproblem, hopplöshet, undvikande, sorg. Oavsett obehag som författaren kallar det, så är dessa obehag också situationsknutna. De varierar beroende på situation, både i intensitet och förekommande. Tillsammans bildar de en "tårta", där de olika tårtbitarna är olika stora. Första uppgiften handlar således om hur min obehagstårta ser ut.
Uppgift: Hur ser din obehagstårta ut?
Använd en stund till att fundera över hur din egen obehagstårta ser ut. olika situationer framkalla rolika känslor, så hur tårtan ser ut varierar säkert. välj en eller två situationer under dagen där du reagerar på något som händer. Försök att säta ord på dina upplevelser och skriv ner dem. vilka ingredienser bestod din råta av denna gång? Vilka känslor kunde du identifiera? Var det bara negativa känslor eller fanns det också någon neutral eller positiv känsla i situationen? Kom ihåg att du kan använda precis vilka ord du vill för att beskriva upplevelsen. övningen handlar om att träna på att notera hur du känner och tänker. Egna, påhittade ord går utmärkt.
 
Situation 1: När jag umgås med vänner
  • osäkerhet inför hur andra uppfattar mig
  • stelhet
  • kissnödig
  • oro inför var toaletten finns
  • jobbigt att behöva gå på toaletten hela tiden
  • rädsla inför hur jag kommer må efteråt
  • oro inför vilka obehag som kommer bli värre
  • planerande av kommande dagars aktiviteter
  • jag är dålig och tråkig och negativ
  • sorg över saker jag inte längre kan göra i den utsträckning jag vill, att jag vill vara mer med mina vänner
  • jag vill vara annorlunda än den jag är
  • jag önskar att jag inte var sjuk
  • ju längre jag umgås desto värre blir utmattningen och smärtan efteråt
  • stress av att jag inte kan umgås så länge som jag vill
  • entusiasm av att dela med mig av mina tankar och känslor
  • glädje över att vara del i ett sammanhang
  • glädje över att jag träffar dem
  • glädje över att jag kunde orka träffa dem

Fan. Det är tungt att göra dessa uppgifter. Att tänka och liksom veta är INTE samma sak som att skriva ner det. Och även fast jag vill sluta så vet jag att det är just det här som är min utveckling. Dessa utmaningar är vad som kommer föra mig framåt för att jag lär känna mig själv bättre, jag får lära mig vad det egentligen är som jag vill förändra, vilka negativa mönster som äter på mig. Det är liksom bara att bita ihop och köra.
 
Allmänt | | En kommentar |

vänskap och dålig självkänsla

Igår hade jag en dag med mina fantastiska barndomsvänner (fantastiska är inte ens i närheten av vad de är). Och klyschigt nog, så trots hur lång tiden än gått så är allt 'som vanligt' när vi väl ses. Då äter vi mat, glass och dricker kaffe medan vi pratar om allt mellan himmel och jord; allt ifrån identitet, dåtid och familjerelationer till tårtdekorationer, blommor och skillnaden mellan våra svarta ankelsockar. Det är en underdrift att säga att jag älskar dem, för det är så mycket mer än så. De är en del av mig, av min historia, och känner till (nästan) alla vrår av mitt hjärta.
 
Någonstans medan vi pratar om dåtid och om hur (odödlig) vänskap plötsligt kan ta slut utan att man får en förklaring, så känner jag att jag får som en klump i halsen som jag inte kan sätta ord på. Det var kanske att dåtiden beskrevs utifrån någon annans perspektiv, och att det perspektivet var annorlunda än mitt. Att de var två när jag trodde vi var tre. Eller att det pratades om att bli dumpad av vänner och hur ont det gör att minnas att nästan dem alla gjorde så mot mig. Under dåtiden, den värsta tiden i mitt liv. Och hur många vänner som gjort så under åren som skulle komma. Kanske var det sorgen över alla dessa människor som försvunnit utan ett ord ur mitt liv, och som jag aldrig har fått veta varför, utan jag kan bara ana eller spekulera. Kanske var det den plötsliga osäkerheten kring ifall jag är en bra person eller inte, om huruvida de uppfattar mig eller om de skulle prata om mig efter att jag åkt hem - och vad skulle de isåfall säga då? Skulle de säga positiva eller negativa saker? Hur ser de på mig egentligen? Hur mycket stör sig folk på mig egentligen? Varför kan jag inte vara annorlunda - bättre än jag är? Varför kan jag inte ibland hålla käft eller vara mer positiv, varför är inte jag en frisk fläkt eller inspirationskälla?
Och varför ska jag alltid hålla på såhär? Så sjukt ältande de måste tycka att jag är, eller så sjukt ouppfostrad, eller vad fan som helst.

- Antagligen var klumpen en kombination av allt. En kombination av sorg, minnen och dålig självkänsla.

Så konstigt det är, det där med tankar och hur man tänker om sig själv. Hur olika det är i perioder och i olika sammanhang. Hur annorlunda ens tankar kan vara ifrån vad man tror sig tänka eller från vad man faktiskt tänker.

Varför tänker jag såhär om mig själv?

På något sätt lyckades jag sätta några slags ord på detta igår, men vågade inte öppna upp det helt. De trodde helt enkelt att det kommer från en ledsamhet. Att jag kanske inte måste vara så stark utan att jag kan ska tillåta mig själv vara arg och sur och framförallt ledsen ibland också. Men mer för mig själv så att jag inte känner att jag är en börda för andra.

Det ligger nog rätt mycket i det. Så jag ska försöka gråta. Inte över andra människor eller för att någon gjort mig ledsen. Utan för att jag Är ledsen, över allt jag saknar och inte kan ge lika mycket tid, saker jag aldrig kan göra igen, saker jag förlorat. 

Det här har jag vart inne på innan, att jag liksom på något sätt hoppade över en fas i sorgearbetet, att jag aldrig riktigt tillät mig själv känna sorgen, utan jag kastades och kastade mig själv in i behandlingar och program och vård och skulle med en gång vara starkochfriskochpositiv. En sån där kämpa, en sån som målartrotsattmansaknararmar, en sån som trotsarallaregler och riverallabarriärer. Förstår ni vad jag menar? Någonstans i allt det så tappade jag bort migsjälv, Min nya livskarta. Och nu måste jag göra en ny.
 
Allmänt | | Kommentera |

tips på positiva Facebook-grupper

Jag är med i flertalet fb-grupper för människor med fibromyalgi och/eller me/cfs. Många människor delar mest med sig av sina negativa erfarenheter och problem, smärtor och nedstämdhet. Det är helt fine, jag scrollar bara förbi. Ibland kommenterar/tipsar jag men det blir mer och mer sällan.

Jag är istället aktiv i två grupper som fokuserar på det positiva i livet, på att försöka se glaset halvfullt och vända blicken åt allt det fina man har och kan (utan att för den sakens skull förneka att man är sjuk)!

Den ens gruppen heter: Positiva Fibromyalgigruppen! Och den andra heter: Positiva ME/CFS-gruppen!
Jag är stolt (ensam) administratör för den sistnämnda!

Hoppas att fler vill vända på steken, och sluta låta smärtan och tröttheten styra ens liv!
Upp